Hösten 2016 fick jag ett mindre bakslag som ni kunde läsa om
i det inlägget som heter just “Bakslag”.

Jag tog själv kontakt med hälsocentralen och bad att få
komma i kontakt med en kurator för att få samtalsstöd. Jag upplevde att det var
bra för mig att gå på KBT, mitt inre fick en rejäl chans att utvecklas och jag
ville förlänga den känslan och ge mig själv chansen att växa ännu mer.

Av olika anledningar blev första mötet hela tiden
framskjutet – tills idag.

10:15 fick jag äntligen prata med en kurator efter att ha
väntat ett år och tre månader.

Jag var faktiskt nervös innan, jag hade svårt för att
bestämma mig för vem jag skulle vara där inne – eftersom jag så gärna ville
fortsätta kontakten med kuratorn var jag nästan beredd på att “spela
över” och verka må sämre än jag faktiskt gör. Men eftersom jag är
ärligheten själv blev det ingenting med det… Jag var precis mig själv och det
är lika bra – det är henne jag känner bäst 😉

Kuratorn var precis så bra som jag tycker att alla kuratorer
och psykologer är – dom alla besitter en fantastisk förmåga att läsa av
personer ganska snabbt och ge feedback som gör att man verkligen känner sig
sedd och förstådd. Och det är en riktigt skön känsla. Man slappnar av när man
märker att det man vill föra fram faktiskt nått sin mottagare, personen
mittemot försöker verkligen höra vad jag säger och se den bilden jag vill måla
upp.

Hon bekräftade mig på så sätt att hon höll med om att jag
gjort en otrolig resa. Dels “mitt förra liv” med allt vad det innebar
att bo i skogen med två små barn, massor av djur och dessutom försöka sköta ett
jobb, men också dom sex år som gått sen jag valde att skilja mig. Dom har inte
heller varit problemfria. Hon tyckte att jag redan nu har mycket bra
självinsikt, jag har en analytisk förmåga och har en enorm styrka i att jag har
en förståelse för när människor inte har förmågan att göra det man förväntar
sig, utan jag ser att dessa personer gör så gott dom kan och accepterar det.
Empati kan man väl nästan säga…

Hon förstod att jag är på en bra plats i livet nu – Gustafs
diagnos är ställd och vi väntar på att få börja medicinera, nytt jobb på hemmaplan,
två hundar som jag längtat så mycket efter som kräver aktivering av mig, jag
kan inte längre försjunka i nåt slags apatiskt tillstånd. “Och det är
då” sa hon “när man är på en bra plats i livet som man kan unna sig
den lyxen att utvecklas. När det är kaos runt omkring en handlar allt bara om
att släcka bränder”.

Den här tjejen var också bra för att hon var ganska ärlig
och rak – men också pådrivande. Hon sa att jag redan har många verktyg men hon
såg också mina problem med låg självkänsla och var tydlig i hur hon ville att
jag skulle tänka framåt. Jag fick massor med spännande hemläxor 🙂