Blog Image

Jankensgard

Om bloggen

Bloggen handlar om det som rör sig i mitt liv just nu, både stort och smått.

Utmattningssyndrom

Livet Posted on Thu, June 02, 2016 13:52:47

Jag slukar all litteratur jag kommer över som handlar om stress och utmattning, och idag stiftade jag bekantskap med Agneta Sandström som har forskat om just kvinnor med utmattningssyndrom. Och visst känner jag att jag passar in i hennes beskrivning (förutom att jag inte är någon mellanchef…)
Det mest träffande i texten nedan är “Den här patientgruppen är också väldigt skamsna över att de blivit sjuka, och vill att det ska finnas någon slags legitimitet för deras sjukdom.”

Huvudet på spiken!

“De flesta känner nog till någon i sin bekantskapskrets som blivit utbränd eller gått in i väggen. Begreppen lever kvar i folkmun eftersom de så väl beskriver vad dessa människor råkar ut för. De går rakt in i väggen så att det bara smäller. De ser att väggen finns där, men går bara rakt på ändå. Det ska gå! Skulle helst gå rakt igenom väggen om det bara varit möjligt, men det slutar i regel med att man ramlar ihop istället. Agneta Sandström, till vardags verksam psykolog på Remonthagen rehabcentrum, har forskat på kvinnor med utmattningssyndrom.
Agneta Sandström bestämde sig för att enbart titta på kvinnor, dels för att det annars forskas nästan uteslutande om män och dels därför att en majoritet av de personer som insjuknar i depression och utmattningsproblem är just kvinnor. Alla de här patienterna berättar att de fått så dåligt minne. Därför gjordes en neuropsykologisk utredning på var och en. Agneta Sandström använde sig av ett neuropsykologiskt testbatteri, liknande det som utförs på hjärnskadade patienter. Allt möjligt testas; ordminne, bildminne, förmågan att vara uppmärksam, förmågan att planera, förmågan att hålla saker i huvudet, arbetstempo och vakenhet. Forskningsresultaten baseras på tre olika studier varav den första genomfördes i början av 2000-talet med 67 patienter.

— Den typiska patienten är en välutbildad kvinna och ofta mellanchef, berättar Agneta Sandström. Kvinnorna presterade väldigt bra på det vanliga intelligenstestet — ordminnestest, minnesstrategitest och verbala deltest. När de gjorde andra sorters tester, där de måste använda sin högra hjärnhalva mer, tester där de inte kunde luta sig mot gamla strategier och där det krävdes planering hade dessa patienter däremot problem. De jobbade med dåligt tempo, hade dålig uthållighet och svårt att fokusera. Resultaten pekade på något slags problem med pannloberna.
— Eftersom det fanns en så specifik nedsättning som såg så likartad ut tyckte jag att det var litet spännande, konstaterar Agneta Sandström och tillägger:
— Då bestämde jag mig för att fortsätta och titta på litet andra saker. Agneta Sandström ville veta om det rörde sig om en vanlig depression, eller om det handlade om någonting helt annat. Hon upptäckte snart att när man tittar på hur hormonspegeln ser ut hos de här patienterna, alltså hur de insöndrar stresshormoner, så skiljer det sig från en depressionspatient. På den här patientgruppen har antidepressiv medicin inte lika bra effekt, som den har på personer med depression. Ibland hjälper medicinen visserligen även patienter med utmattningssyndrom, sannolikt då dem som sekundärt insjuknat i en depression. Ändå blir nästan alla erbjudna just behandling med så kallade lyckopiller.

Den personlighetstyp som insjuknar är ordentliga, tjuriga, litet rigida personer som inte gärna byter strategi. Man har ofta en prestationsbaserad självbild. Vill ha ordning, reda och struktur på allt. Tar sitt arbete på stort allvar, och vill snabbt tillbaka i jobb igen.
— Det är naturligtvis toppen med sådan arbetskraft, säger Agneta Sandström med ett snett léende.
— Jag ska hinna med det här, det ska bli lika bra som det alltid har varit fastän vi är fyra personer mindre på jobbet.
— De här personerna saknar förmågan att säga till sig själva att nu blir det litet dåligt det här, men det hjälps inte för jag hinner inte göra det bättre. Om de haft den förmågan hade de kanske förblivit friska.
— Jag har träffat patienter som kliver upp klockan fyra på morgonen för att hinna stryka ungarnas kläder, bara för att det ju är mycket finare med strukna kläder, berättar Agneta Sandström och nämner också exemplet med patienten som bor ute på landet och som ställt sig i bagarstugan och bakat tunnbröd fast hon inte alls hade tid.
— Det är ju så trevligt och det ska man ju göra, men egentligen höll patienten på att dö av stress. Man upprätthåller alla måsten, fast man egentligen varken orkar eller har tid. Den här patientgruppen är också väldigt skamsna över att de blivit sjuka, och vill att det ska finnas någon slags legitimitet för deras sjukdom.
— Tyvärr finns fortfarande den uppfattningen kring deprimerade patienter att de egentligen bara har ” litet taskigt humör”, och om de bara tar och rycker upp sig så går det över, säger Agneta Sandström irriterat.
— Så skulle man aldrig i livet säga till en diabetiker.
— Om du bara ser litet positivt på tillvaron så kommer du att börja producera insulin direkt.

I den avslutande studien fick tio patienter med utmattningssyndrom och tio nyinsjuknade deprimerade patienter jämföras med varandra och med en frisk kontrollgrupp. De fick bland annat utföra två olika tester i en speciell kamera som var och en engagerade helt olika delar i hjärnan. Agneta Sandström tittade då på hur hjärnan arbetade och om det fanns någon skillnad i grupperna gentemot varandra. Hon konstaterade under testerna, att frontalloberna hos gruppen med utmattningssyndrom inte riktigt användes på ett sådant sätt som de skulle. Slutsats; Utsätter man sig själv för en alltför hög belastning under lång tid så påverkar det hjärnan. Hjärnan påverkas rent konkret, det är inte bara någonting vi tror att vi upplever.

Agneta Sandströms forskningsresultat ger upphov till många följdfrågor. Här har vi personer där det har hänt någonting i hjärnan, den har påverkats på ett sätt som den inte ska. Hur ska man då återställa balansen?
— Det är alltså hjärnan man ska ha i fokus när man rehabiliterar den här patientgruppen, understryker Agneta Sandström. Hur åstadkommer man en miljö där hjärnan kan rehabiliteras? Vad är en hjärnergonomisk arbetsmiljö? Det är några av de frågor som Agneta Sandström kan gå vidare med om hon vill. Men först återstår hennes privata Golgatavandring som sker i Umeå den 19 november, då hon försvarar sin avhandling.”



Mysteriet med Viola Widegren

Livet Posted on Thu, June 02, 2016 09:15:27

Viola Widegren föddes den 2 maj 1931 och hennes mor gick bort 1937. Pappan gifte om sig med en ny kvinna året efter och snart utökades familjen med lillasystern Eva-Marie.
Viola var allmänt omtyckt av grannar, skolkamrater, lärare och kollegor på sjukhuset. Hon var charmig, hade utmärkta betyg och brevvänner i många länder. Men pappan vaktade på sin dotter som en hök. Hon började läsa till en realskoleexamen, men vid 17 års ålder tog hon en paus och började jobba på sjukhuset i Sollefteå.
Klockan nio på morgonen den 5 december 1948 väcks Viola på sjukhuset. Hon har arbetat hårt och just den här dagen är hennes fridag och hon har sovmorgon. Hon får beskedet att hennes pappa söker henne på telefon. Han kräver att hon ska ta eftermiddagsbussen hem till Västby. Viola undrar irriterat om det hänt nåt speciellt? Hon kan ändå inte stanna mer än två timmar om hon ska hinna med sista bussen tillbaka till Sollefteå. Men fadern insisterar och fräser:
– Kommer du inte hem nu, behöver du inte komma hem alls!
Innan hon tar fem-bussen på eftermiddagen säger hon till en kollega att “om jag får stryk när jag kommer hem behöver ni inte vänta på mig. Håll tummarna!”
Med dessa olycksbådande ord beger sig den 17-åriga Viola till bussen. Det är sista gången kollegorna ser henne.

Väl hemma förde de en diskussion om hennes arbete. Pappan menade att storstaden Sollefteå hade dåligt inflytande på henne. Han förbjöd henne att återvända till sjukhuset. Från och med nu skulle hon stanna hemma och läsa färdigt till realskoleexamen. Viola skrek då att hon skulle fara bort och aldrig komma hem igen. Pappan förlorade tålamodet och gav sin dotter två slag med handflatan så att blodet sprutade ur hennes näsa. Viola gick då mot dörren och försvann ut i den mörka decemberkvällen.

Efter en timme gick pappan ut för att hämta sin dotter. Det var knappt någon snö så han kunde inte följa efter hennes fotspår. Han letade i flera timmar men gav till slut upp. På morgonen ringde mamman till sjukhuset och sökte Viola men ingen hade sett henne. I två dygn letade makarna efter dottern innan de larmade polisen. Den 8 december gick en efterlysning ut på radion och tidningarna uppmärksammade fallet. Förhör inleddes makarna Widegren och deras grannar. En massiv skallgångskedja finkammade skogarna, spårhunden sattes in och dykare letade i den öppna isvaken i Faxälven. Polisen misstänkte aldrig makarna för något brott trots groteska rykten om att pappan tagit livet av dottern och eldat upp kroppen. Pappan erkände att han gett Viola en örfil, men polisen kunde se hur orolig han var.

Trots stora insatser fann man aldrig några spår av Viola. Det var många som erbjöd sin hjälp, och det mest uppseendeväckande försöket för en utomstående att söka efter Viola måste vara “mannen med radarhjärnan” – den holländske siaren Peter Hurkos. Han anlände berusad med en tolk och påstod att Viola levde, men ändrade sig snabbt till att hon var död. Det sägs att han därefter gick ut ur stugan, pinkade i byxorna och somnade i en snödriva.

En annan som försökte hjälpa till var kommunalnämndens ordförande George Sandberg som åkte över älvens is på en spark med en tupp. Enligt folktro skulle tuppen gala när den fördes över en drunknad människa. Tuppen blev dock så sprallig av uppmärksamheten att den gol mest hela tiden. Männen som fått i uppgift att hugga upp isen där fågeln gol tröttnade snabbt.

Under de följande åren påstod sig människor ha sett den försvunna flickan i Norge, Spanien och England. 1955 kontaktade en svensk sjöman tidningen SE och påstod att han två år tidigare träffat en flicka som påminde om Viola i den kanadensiska staden Vancouver. När han följde henne hem kallade hon sig Rosé-Mary men på ett kuvert som låg på ett skrivbord stod namnet “Viola Widegren”. Han kände då inte till den försvunna flickan, men läste om det när han kom hem till Sverige. Chefredaktör Rune Moberg anade ett scoop och åkte över till Vancover för att leta – utan resultat.

1969 dödförklarades Viola, men så sent som 1975 hittades ett skrin med en papperslapp där det stod “Tack för husrummet. Sök mig ej i Vancouver. Viola Videgren”. Efternamnet var felstavat och varför stod det “sök mig ej”…?

Tillfälligheter. Jag har skrivit om det tidigare och nu fick jag en anledning att återkomma till detta. Om det hade snöat eller åtminstone funnits snö på backen hade pappan kunnat följa hennes spår och hon hade kanske aldrig blivit känd som flickan som försvann.

Eller – är det där med avsaknaden av spår bara en efterhandskonstruktion? Var det i själva verket pappan som faktiskt slog ihjäl sin dotter? Kanske av misstag? De två smällarna hon fick kanske resulterade i att hon ramlade illa och slog huvudet i någonting?

Eller lyckades hon ta sig ut till en bilväg och där hittade en bil (lastbil?) som hon fick åka med? Det där spåret i Vancouver kanske var sant.

Jag är också nyfiken på vad systern har för tankar kring Viola och hennes försvinnande, vad vet hon och vad minns hon?

Kan inte några av dagens medium ge sig på ett försök att ta reda på vad som hände med flickan? Låt flera stycken ge sin version av vad som hände utan att något av de andra medierna får reda på resultatet. Sen kan man jämföra de olika svaren. Är det många som pekar på samma svar kanske vi kan utgå ifrån att det är sant.

Det är intressant att spekulera, men det känns frustrerande att vi aldrig kommer att få något svar på vad som verkligen hände med Viola.



Ljuvliga sommardagar

Familjen Posted on Thu, June 02, 2016 07:51:41

I morse när jag var ute och sprang (för femte dagen i rad faktiskt, hurra för mig!) strax efter 6 var det redan 15 grader varmt ute! Helt underbart!

Dom senaste dagarna har varit ett enda stort frosseri i sommaraktiviteter – grillning, sola och igår kväll satt vi faktiskt på vår soliga härliga altan och tog en varsin gin och tonic. Det är livskvalitet det! Gubben hade varit på innebandyträning, jag hade sprungit och båda hade ätit och duschat. Vi kunde sitta där och njuta till klockan var halv nio innan vi gick in. Och då lämnade vi dörren öppen ytterligare en timme.

Det enda som stört idyllen är det som hände i tisdags, ni har säkert läst om den 10-årige pojken som blev knivskuren i ansiktet på väg till en skola i Gävle? Så fruktansvärt alltså, jag lider med pojken och hans familj, och alla andra barn på den skolan som undrar “kunde det lika gärna ha varit jag? Är det min tur nästa gång?”
Även mina egna pojkar fick ju funderingar kring det inträffade såklart, och som vuxen har man svårt att hitta orden. Varför gjorde någon sådär mot en 10-årig pojke?